Writers, unite!
"Kapitel 1
Den femte november 2028 klockan 18:54 var staden Karlstad redo för att gå till sängs. Folk hade sakta men säkert att börja åka hem, nöjd med att ha gjort ännu en insats för samhället. Natten svepte sitt täcke över staden, som en gigantisk silkesfilt. På vissa håll fortsatte arbetsdagen som vanligt, till exempel på sjukhuset. Man hade fått in ett högst ovanligt fall, patienten hade fått en sjukdom som bara blivit dokumenterad nitton gånger. En av anledningarna till att den var så sällsynt var att den hade blivit skapad av människohand, under mycket kontrollerade former. Man visste inte hur den spred sig, det verkade vara en slumpmässig process. Det var bara två saker som man slagit fast vid: Det hade bara slagit till i norra hemisfären och det drabbade bara tonåringar. Det som var fascinerande med sjukdomen var att den drabbade föll i koma, för att sedan dö när offret vaknade upp. Det var ingen våldsam död, man fann inga som helst suspekta hälsoproblem, den drabbade var i toppform vid döden, kroppen verkade bara ha slagits av.
Då det gällde fallet på sjukhuset, så kunde man slå fast att offret också var en tonåring, en ung tjej som var 15 år. Hennes namn var Sanna. Sanna låg på en sjukhussäng och sov, som om ingenting var fel. Men hon hade gjort det i flera dagar. Först vägrade modern tro att det var sjukdomen som hade slagit till, utan trodde helt enkelt att det var en övermåttlig dos av videospel. Men då hon hade kommit till sjukhuset kunde de kompetenta läkarna slå fast att det faktiskt var sjukdomen. Sannas mor låg på knä vid Sannas säng och försäkrade sig själv om att Sanna på något sätt skulle bli bra igen, även fast hon djupt inne var medveten om hur otroligt låg chans Sanna hade att överleva.
•- Kommer hon att bli bra igen? frågade hon för den kanske elfte gången hon hade anlänt till sjukhuset, fastän hon visste vad svaret skulle bli.
•- Vi vet inte säkert, blev svaret.
Sannas mor fortsatte med sitt icke så övertygande försök till övertygande.
Kapitel 2
Sanna började drömma. Hennes första dygn i koma hade varit drömlösa, men nu började hon drömma. Det kändes inte som en vanlig dröm. Hon fick känsel. Hon hade inte uppfattat någon känsel förut. Sakta spred sig känseln ut i kroppen, som om hon hade satts igång på nytt. Men det var inte bara känsel, det var också ett svagt ljud. Det var knappt förnimbart, ännu mindre identifierbart. Hon hörde ljudet allt tydligare. Det var någon sorts musik, avgjorde hon. Nu kunde hon konstatera att hon låg på något sorts golv. Hennes instinkter manade henne att öppna sina ögon, vilket var vad hon gjorde. Allt hon såg uppfattade hon som suddigt. Allting var förvirrande, men det stod klart för henne att hon var i någon sorts stad. Det var en perfekt stad. Alla hus hade samma färg, det verkade inte finnas någon reklam, och det var perfekt väder. Och det vekade finnas en krukväxt bakom alla fönster.
Sanna började gå. Hon visste att hon drömde, men hon hade ändå svårt att tro det eftersom allt kändes så verkligt. Hon hade ingen aning om vart hon skulle gå eller vart hon var på väg, vilket bara förvärrades av att allting såg likadant ut. Hon kunde inte fråga någon heller eftersom staden verkade vara livlös. Det fanns inte ens några duvor.
Sanna såg en gemensam nämnare i alla gator hon gick på: Alla gator verkade leda till en viss punkt, även fast hon var osäker på vad för sorts ställe det var. Hon bestämde sig för att det var bäst att gå in mot mitten, då kanske hon kunde räta ut ett frågetecken eller två. Medan hon gick var den besynnerliga musiken alltid där, som om den saknade en källa. Det var en sådan musik Sanna brukade höra i olika TV-shop videor."
Alla mina böcker som jag försöker skriva slutar så här, typ. Jag gissar att författare helt enkelt inte är mitt gebit. När jag var ännu mindre (typ fjorton år) så hade jag börjat på något som kallades "Den Ballistiske Kontralegionären", som är ett exempel på vad som kan hända när en ung man kombinerar Asterix och diverse Sci-Fi titlar och katalysatorn är en överaktiv fantasi. Ah, those were the days. :)
You're nothing without me, remember that! :D
