Erik Henki's Blogg

Nu har den tionde januari, den mest betydelsefulla dagen på hela året, gått. Varför är den så betydelsefull frågar ni? Jag fyller ju år, såklart! Nu är jag officiellt 17 år gammal, och är ännu ett steg på väg mot den tomma evigheten. Fy sjutton!

Min omtänksfulla familj kom och väckte mig i min ljuva sömn, sjöng "ja må han leva" och presenterade  mig med ett presentkort till Akademibokhandeln, vilket jag kunde köpa varor upp till 300 kr. Eftersom jag hade fått typ jättemånga böcker i julklapp som jag ännu inte har tittat på, så kanske det inte var den mest lämpliga presenten. Tack ändå, söta föräldrar!

Runt fyra snåret dök två systrar och en systerson upp och gav mig kramar och presenter. De hade lite mer förutseende än mina föräldrar, och gav mig DVD-filmer, samtliga komedier. Vad najs. :D

Så, nu är jag 17. Är det bra? På sätt och vis vill jag bli äldre, men jag är också rädd för det. Tiderna förändras, och jag förändras också. Jag hoppas att det går bättre för mig nu när jag ska börja på SMNV. Jag hoppas...

Jag hoppas också det är bra för de rackarna som orkar läsa min blogg! Jag har en speciell plats i mitt hjärta för er!

Jag hoppas också att man gör den tionde januari till en allmän högtid. Det är som kungens födelsedag, skillnaden är att jag är mer förtjänt av det, och då är jag inte särskilt förtjänt av det från början, om man säger så.

Ha ett förbannat bra år nu, allesammans! :D

När man har spelat åtskilliga timmar Playstation 2 med brorsan, kollat på diverse hemsidor, kläckt ur mig tråkiga skämt på MSN och utbytt ett tiotal SMS, så kom jag plötsligt att tänka på den där bloggen. En uppdatering vore bra ut när lovet snart är slut, så att jag kan få den tidslukade ovanan att skriva bloggar istället för att göra något produktivt i skolan!

Humour aside, det går totalt kasst för mig i skolan. Jag har ingen motivation till att plugga, och svårt att koncentrera mig på lektionerna. I gengäld så har jag blivit mer social och trevlig med andra. Det känns liksom inte riktigt rättvist.

Jag gick ju på NV, men efter ett snack med biträdande rektor så överväger jag starkt till att byta till SMNV. Jag ska pröva att gå på SMNV en vecka, och sedan göra ett avgörande beslut.

Jag har känt mig lite väl passiv de senaste veckorna. Jag har inte pluggat ett smack, och knappt varit ute ett dugg, och inte sovit ett dugg heller. Det känns mest som om jag bara har suttit framför datorn och ätit knäckebröd. Som vanligt så har jag haft ibland en ganska positiv framställning, ibland djupa depressioner och ibland smärre raseriutbrott. Just nu så är det typ depression. De smärre raseriutbrotten är oftast i samband med pappa och någonting idiotiskt som han har gjort. Som vanligt.

Jag har knytit vänskapsband med ett par personer, som gör mig alldeles varm inombords. Sådana personer får mig verkligen att återfå tron på mänskligheten, och på mig själv.

Som vanligt så vill jag gärna prata med nya människor så tveka inte att adda mig på MSN, eller skicka ett mejl eller något: [email protected]

Nu har jag också skaffat yahoo messenger, och addressen är: erik_henki@yahoo.com

Tills vidare, adjöss, och ha ej röda plagg i närheten av maskulina nötkreatur. ;)

"From: Erik Henriksson To:[censurerat] Sent: Tuesday, October 07, 2008 3:44 PM Subject: Berätta om din verksamhet.

På Intern-TVn så står det att ni har börjat som "skol-pastor" på Rinman. Får jag fråga hur det stämmer överens med svenska lagar om seperation mellan stat och kyrka? Rinmangymnasiet är en statlig institution eftersom det är en av kommunens skolor, så skolan borde inte ta parti för något sådant yrke som "skolpastor". Jag tycker att det är emot min religionsfrihet. Jag har förstås ingenting emot er som person, men om ni vill arbeta som pastor så kanske ni bör arbeta inom någon självständig organisation som drivs av privatpersoner, till exempel en kyrka.
 
Jag ser fram emot ert svar.
 
MVH,
/Erik Henriksson"

Re: Berätta om din verksamhet. Från: [censurerat] Skickat: den 9 oktober 2008 11:45:31 Till: Erik Henriksson ([email protected])


"Hej Erik

Tack för din fråga. Har inte haft någon kontorstid på några dar så därav har mitt svar dröjt.  

Min arbetsgivare som "skolpastor" är föreningen "Skolkyrkan Eskilstuna", som är en förening som frikyrkorna i stan tillsammans driver. Denna förening har två anställda varav jag är en,  halvtid som skolpastor. Denna roll innebär att jag (kyrkorna) erbjuder mig som en resurs till gymnasieskolorna. Denna resurs innebär framför allt att jag brukar bjudas in till religionslektioner för att prata, anordna studiebesök, finnas tillgänglig för elever som av någon anledning vill bolla tankar kring sitt liv, vara en resurs vid krissituationer.  

Du har helt rätt att skolan och kyrkan är två helt skilda storheter. Det vi gör är att fråga rektorer, religionslärare, kuratorer om skolan vill ha denna resurs, om det är ok att jag finns på skolan utifrån denna arbetsbeskrivning. Vilket varit ok och många tyckt varit bra. Detta arbete har ju pågått under många år tillbaka i tiden även om just jag är nyanställd för i höst. Därav att jag gått ut med informationen som jag gjort.  

Alltså: jag är anställd av kyrkorna, finns bara på skolorna som en resurs under förutsättning att de tycker det är ok.   På återhörande om du vill fortsätta samtalet.  

Med vänlig hälsning [censurerat] Skolpastor Eskilstuna"

Namnet och addressen är censurerat för att skydda identiteten.

OK, så jag drog några förhastade slutsatser, det erkänner jag, fast jag hittade ingenting på skolans hemsida. Även om jag fortfarande känner av något lurt så kan jag nog inte besvara det här riktigt än. Some day!

En burk med maskar är en metafor man brukar använda i internet argumenation för att förmedla att motståndaren troligen har ett olämpligt och kontroversiellt ämne på agendan. Jag fick en kommentar från en viss "Emma" som har en mode-blogg. I något som troligen är ett desperat försök att få lite uppmärksamhet så skrev hon detta:

"Hej jag är väldigt nyfiken på vad din makeup-bag innehåller? Svara gärna i min blogg under kvällen!

Fin blogg förresten!"

Om signaturen "Emma" hade gjort minsta ansträngning att läsa bloggens innehåll så skulle hon snabbt få reda på att bloggens innehavare är en ung man/liten pojke som av naturliga skäl inte använder någon kosmetika av något slag, och jag har därmed ingen make-up bag. Fast hon kanske ändå visste det och skrev det ändå, desperat efter minsta lilla publicitet. Hur det än är så ser det inte bra ut.

Fast om jag nu hade en make-up bag av någon anledning, vad skulle jag då, rent hypotetiskt, ha i den? Tja, jag använder hårgelé då och då när mitt hår är extra rufsigt, och det kan man ju kalla make-up, kanske. Fast jag är inte så övertygad. Så har jag ju rakhyvel också, om jag skulle få lust att raka mig. Eftersom jag gillar skägg så har jag bara rakat mig en gång. What the heck, i make-up bagen ska den.

Jag kommer dock inte att svara på frågan i "Emma"s blogg. Ni förstår säkert varför.

Och ja, min blogg är jävligt fin. ;)

Förresten, har ni kollat på chatboxen som finns i menyn till höger? Den har funnits där ett tag nu och ni är välkomna att använda den. ;)

Religionsfriheten har fått ännu en örfil i ansiktet. På skolan som jag går på så finns det en intern-TV. När jag kollade på den så stod det om skolpastorn som är på skolan. Just det, du läste rätt. På en statlig skola dessutom. Det stod hans e-mailadress, så jag har skickat honom ett e-mail där jag frågat honom hur han rättfärdigar sitt uppehälle. Jag är definitivt inte glad över detta, det är meningen att det ska vara ett sekulariserat samhälle trots allt.

Förresten, kolla in den här artikeln:

http://www.expressen.se/1.683581

Jag läste den och höll med till fullo, så jag tycker att ni bör kolla den också.

MVH,
Erik Henriksson

Jag är tillbaks! Det har varot en tid sedan jag uppdaterat bloggen, men jag har goda skäl. De goda skälen var att jag varit en apatetisk zombie-lik soffpotatis som har inte brytt mig mer om något annat än att spela Pokémon och ätit mat. OK, det kanske inte var SÅ bra skäl, men är man zombie så är man.

Pokémon, undrar ni? Jag har fått tag i Pokémon Emerald. Första anblicken gjorde mig inte så extatisk som de tidigare spelen har gjort, men det kanske är en bi-effekt av att bli äldre. Men jag tror att det är därför att Nintendo har valt att skyffla in ett gäng nya Pokémon (Jag vill tillägga att Nintendos designers måste ha varit på crack när det gäller de nya Pokémon...) så är det typ en kol-kopia av Ruby/Sapphire/Emerald. Men det vill inte säga att det inte är bra. Det är bra. Fast å andra sidan är det väl inte för mycket begärt om Nintendo kunde skärpa till sig och göra spelet lite mer seriöst. Man blir jävligt irriterad av alla "OMFG I got beaten by a kid!" repliker som medlemmar av Team Galactic, de mest kliché-aktiga spelskurkarna ever, häver ut sig. Och så alla bybor som verkar ha mindre IQ än en fiskmås.

Några av de nya attackerna är helt idiotiska. Ta "Worry Seed" till exempel. Den hindrar motståndaren från att sova. Jag kan finna väldigt få situationer där en sådan attack kunde vara hjälpsam, om jag ska vara ärlig. En annan attack som har konfunderat mig är "Miracle Eye" som gör att nästa attack inte påverkas av Accuracy eller Evasion eller Protect/Detect som används av fienden, attackens grundläggande Accuracy notwithstanding. Varför i helvete skulle man behöva någonting sådant om man lika gärna kunde sparka skiten ur fienden med en vanlig attack? Oh, the irony.

Fast man måste ju älska saker som det här:


Vivá lá Évolution! :D

Förlåt för att jag inte har skrivit ett endaste inlägg de senaste två dagarna, men det var så mycket som behövde göras i pluggväg så det gick inte riktigt. :(

Nu kanske jag trampar på en landmina med tanke på att majoriteten av mina läsare är tjejer, men jag vill ändå prata lite om detta heta ämne. "Feminism" låter ju som ett begrepp eller ideologi som inriktar sig på att ge makt åt kvinnor. Om Feministisk Initiativ har detta mål i tankarna, kommer de då att plötsligt bli Maskulistiskt Initiativ om klyftorna mellan kvinnor och män blir alltför breda, men med tvärtomhet? Om nu Feminism faktiskt inriktar sig på Jämlikhet mellan kvinnor och män, varför kallar man det helt enkelt inte det? Det verkar ju onödigt att kalla sig en Feminist då det i sig motverkar sin ideologis uppdrag.

Nu säger jag inte att det inte finns någon orättvisa, eftersom det finns det. Kvinnor tjänar mindre än män i genomsnitt, det är ett faktum. Men varför är det på detta viset? In My Not So Humble Opinion så tror jag att det är en kvarleva från det gamla samhället. Framtiden ligger istället hos just kvinnor då dem har i genomsnitt bättre betyg än män, och jag tror inte att de som skulle försöka ha kvar denna orättvisa skulle få många julkort, om man kan uttrycka sig så.

Jag har växt upp omgiven av det motsatta könet. (Inte bara bildligt, utan också bokstavligt!) Jag var den enda i den skara på tio personer som utgjorde den specifika årskursen i den specifika klassen när jag började skolan. Alla lärare och, före det, alla dagistanter var kvinnor. En lång tid framåt så var den enda manliga förebilden jag hade min pappa. Min fråga är, vad spelar det för roll? Jag trivs bättre i kvinnligt sällskap, kanske. (Den senaste meningen var menat i en helt platonisk anda! Ärligt!) Fast det kanske är en annan historia som jag kan ta upp i ett annat inlägg.

Så, i stora drag, feminism är motsägelsefullt och bör kallas jämställdhet, rätt och slätt.

Tills dess,

Erik Henriksson.

"Kapitel 1

Den femte november 2028 klockan 18:54 var staden Karlstad redo för att gå till sängs. Folk hade sakta men säkert att börja åka hem, nöjd med att ha gjort ännu en insats för samhället. Natten svepte sitt täcke över staden, som en gigantisk silkesfilt. På vissa håll fortsatte arbetsdagen som vanligt, till exempel på sjukhuset. Man hade fått in ett högst ovanligt fall, patienten hade fått en sjukdom som bara blivit dokumenterad nitton gånger. En av anledningarna till att den var så sällsynt var att den hade blivit skapad av människohand, under mycket kontrollerade former. Man visste inte hur den spred sig, det verkade vara en slumpmässig process. Det var bara två saker som man slagit fast vid: Det hade bara slagit till i norra hemisfären och det drabbade bara tonåringar. Det som var fascinerande med sjukdomen var att den drabbade föll i koma, för att sedan dö när offret vaknade upp. Det var ingen våldsam död, man fann inga som helst suspekta hälsoproblem, den drabbade var i toppform vid döden, kroppen verkade bara ha slagits av.

                                            Då det gällde fallet på sjukhuset, så kunde man slå fast att offret också var en tonåring, en ung tjej som var 15 år. Hennes namn var Sanna. Sanna låg på en sjukhussäng och sov, som om ingenting var fel. Men hon hade gjort det i flera dagar. Först vägrade modern tro att det var sjukdomen som hade slagit till, utan trodde helt enkelt att det var en övermåttlig dos av videospel. Men då hon hade kommit till sjukhuset kunde de kompetenta läkarna slå fast att det faktiskt var sjukdomen. Sannas mor låg på knä vid Sannas säng och försäkrade sig själv om att Sanna på något sätt skulle bli bra igen, även fast hon djupt inne var medveten om hur otroligt låg chans Sanna hade att överleva.

•-        Kommer hon att bli bra igen? frågade hon för den kanske elfte gången hon hade anlänt till sjukhuset, fastän hon visste vad svaret skulle bli.

•-        Vi vet inte säkert, blev svaret.

Sannas mor fortsatte med sitt icke så övertygande försök till övertygande.

Kapitel 2

Sanna började drömma. Hennes första dygn i koma hade varit drömlösa, men nu började hon drömma. Det kändes inte som en vanlig dröm. Hon fick känsel. Hon hade inte uppfattat någon känsel förut. Sakta spred sig känseln ut i kroppen, som om hon hade satts igång på nytt. Men det var inte bara känsel, det var också ett svagt ljud. Det var knappt förnimbart, ännu mindre identifierbart. Hon hörde ljudet allt tydligare. Det var någon sorts musik, avgjorde hon. Nu kunde hon konstatera att hon låg på något sorts golv. Hennes instinkter manade henne att öppna sina ögon, vilket var vad hon gjorde. Allt hon såg uppfattade hon som suddigt. Allting var förvirrande, men det stod klart för henne att hon var i någon sorts stad. Det var en perfekt stad. Alla hus hade samma färg, det verkade inte finnas någon reklam, och det var perfekt väder. Och det vekade finnas en krukväxt bakom alla fönster.

                                            Sanna började gå. Hon visste att hon drömde, men hon hade ändå svårt att tro det eftersom allt kändes så verkligt. Hon hade ingen aning om vart hon skulle gå eller vart hon var på väg, vilket bara förvärrades av att allting såg likadant ut. Hon kunde inte fråga någon heller eftersom staden verkade vara livlös. Det fanns inte ens några duvor.

                                            Sanna såg en gemensam nämnare i alla gator hon gick på: Alla gator verkade leda till en viss punkt, även fast hon var osäker på vad för sorts ställe det var. Hon bestämde sig för att det var bäst att gå in mot mitten, då kanske hon kunde räta ut ett frågetecken eller två. Medan hon gick var den besynnerliga musiken alltid där, som om den saknade en källa. Det var en sådan musik Sanna brukade höra i olika TV-shop videor."